Kultur & Nöje
- Bild: BERTIL ERICSON
Rädda Barnens pengar går till lyx
Relaterat
Fakta: Rädda Barnen
Rädda
Barnen grundades 1919 i Storbritannien av Eglantyne Jebb.
Organisationen är politiskt och religiöst obunden och arbetar för att
långsiktigt förändra utsatta barns villkor.
I Sverige har Rädda Barnen ungefär 88 000 medlemmar, 234 lokalföreningar och 26 distriktsförbund. Finansiering sker i huvudsak genom insamlade medel. Sedan 2008 är Inger Ashing ordförande för svenska Rädda Barnen.
Samarbetsorganet International Save the Children Alliance består av 27 medlemsorganisationer i drygt 120 länder. Huvudkontoret ligger i London.
I Sverige har Rädda Barnen ungefär 88 000 medlemmar, 234 lokalföreningar och 26 distriktsförbund. Finansiering sker i huvudsak genom insamlade medel. Sedan 2008 är Inger Ashing ordförande för svenska Rädda Barnen.
Samarbetsorganet International Save the Children Alliance består av 27 medlemsorganisationer i drygt 120 länder. Huvudkontoret ligger i London.
- Alla Rädda Barnen-artiklar
- ”Problemen finns här och nu” 2009-10-20
- ”Skev bild av Rädda Barnen” 2009-10-19
- ”I dag har vi bättre kontroll” 2009-10-16
- "Vi går igenom punkt för punkt" 2009-10-14
- Läsarna är bittra och besvikna 2009-10-14
- Rädda vuxna räddar inga barn 2009-10-15
Direkt till evenemangstipsen
SENASTE NYTT KULTUR & NÖJE
- Spioner under 1700-talet i ny serie
- Sommarens artister på Liseberg
- "En ynnest att få jobba på en lekplats"
- Nigella välkommen i Nya Zeeland
- Maiden-frontman flyger världens största luftskepp
- Luuks bittra bråk blev brödrashow
- Gwen Stefani ersätter i The Voice
- Walkers bröder ger röst åt stjärnan
- Vinylskivor gör succé på nytt
- Miley Cyrus skjuter upp USA-turné
- Peaches Geldof begravs på måndag
- Alla vill de bli nästa Idol
- Kim Novak svarar mobbare
- Elton John hyllar Frankie Knuckles
- Prince utlovar nytt album
- Spielberg gör katolsk dramafilm
- Stor Matisse-utställning i London
- Kenza fick lämna Let's dance
- Obama vill inte kasta ut Bieber
- Landssorg för García Márquez
- Jill Johnson ny etta på albumlistan
- Systrarna Kronlöf vill klia tittarna
- Här hittar du punken i påsk
- Devil You Know | The beauty of destruction
- Den svenska björnstammen | I förhållande till
Tusentals
svenskar skänker pengar till Rädda Barnen varje år. De hoppas bidra till
en bättre tillvaro för utsatta barn runtom i världen. ”Jag ger inga
pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag”, säger
Elisabet Brunnberg Johnsson som var organisationens chef i Mellanöstern
fram till 2007.
Jemen är ett land längst ner
på den arabiska halvön. När Elisabet Brunnberg Johnsson som nybliven
chef för Rädda Barnens Mellanösternkontor anlände till huvudstaden Sana
år 2002 fann hon en verksamhet som gett sig själv fria tyglar.
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart. De hade inte varit med om något sådant, dessutom var det en kvinna som talade. Vi skaffade ett mindre kontor och försökte reda i det här oerhörda, där man också betalade ut pengar som hamnade hos fruar till män i parlamentet. Vi bara skrattade till slut. Det var så hemskt.
Här saknades all kontroll. En gång i tiden, för flera decennier sedan, hade Rädda Barnen byggt ett sjukhus, men nu var det svårare att säga om något positivt åstadkoms för pengarna. Bland pappren hittades även guldkantade avtal.
– Någon som hade haft hand om ekonomin, och som knappt kunde räkna, fick en miljon svenska kronor i avgångsvederlag. I Jemen, där man tjänar några hundra i månaden. Han var väldigt bekymrad över att han nu inte skulle kunna behålla sina barn på Yale-universitetet i USA. Det är en jätteskandal och så sitter man där själv och blir tystad och trakasserad.
Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”
Tusentals svenskar skänker pengar till Rädda Barnen. De hoppas att det ska bidra till en bättre tillvaro för fattiga, utsatta barn. Frågan är alltid: hur mycket når fram? En annan lika aktuell fråga är: varför märks Rädda Barnen så lite i debatten om barns rättigheter i Sverige?
Avståndet mellan de 88 000 betalande medlemmarna och ledningen för organisationen, som deltar i en process för att jämka samman all utlandsverksamhet under en hatt, har blivit uppenbar. Det är lätt att grundvärderingar – och barn – försvinner någonstans på vägen; att den enskilde reduceras till någon som skakar bössa åt ett namnlöst kontor med ekonomiska kontrollanter som bor på andra sidan oceanen.
I grund och botten har svenska Rädda Barnen stor insamlingsgoodwill och 234 lokalföreningar på traditionellt folkrörelsemanér. Med det är en tunn tråd – allt tunnare, menar många gräsrötter – som får rörelsen att hänga ihop med internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, som likt ett globaliserat storföretag håller på att centralisera sina beslut för att smälta samman de olika medlemsorganisationernas verksamheter ute på fältet. Omställningen är stor och snabb och den accelererar. Svenska Rädda Barnen kommer att stänga många av sina egna lokalkontor i Afrika, Asien och Latinamerika och de mest inflytelserika medlemmarna i Save the Children Alliance, USA och Storbritannien, tar ett fastare grepp om det dagliga arbetet. Mycket få Rädda Barnen-kontor kommer framöver att ha en svensk chef.
Här uppstår både trovärdighets- och säkerhetsproblem när svensk biståndspersonal hamnar under exempelvis amerikansk ledning i länder där USA uppfattas negativt. Den svenska organisationen har dessutom haft en starkare betoning än övriga länder av barns rättigheter, men den så kallade harmoniseringen genomförs i effektiviseringens namn och för att alla ska säga ungefär samma sak. I London i november hålls ett möte för att ytterligare stärka ”den gemensamma identiteten”.
Kort uttryckt är det okontroversiellt att bygga skolor åt fattiga barn. Det är däremot utmanande att ge sig på de strukturer som förtrycker barn.
Åtskilliga av motionerna till Rädda Barnens senaste riksmöte (2008) andades misstro mot ledningen. Generalsekreterarens lön ifrågasattes. Avståndet mellan styrelse och lokalföreningar kommenterades. ”Förr var vi med och och verkligen kände att vi hjälpte de mest utsatta barnen i världen. Vi var en fantastisk medlemsrörelse. Varför känns det inte på samma sätt längre?” skrev en medlem.
Andra motionärer undrade varför beställda forskarrapporter hade stoppats. Och hur mycket försvinner egentligen i administrativa kostnader?
Drygt 12 procent står det i Rädda Barnens årsredovisning. Personer med inblick i den internationella verksamheten menar att det inte går att komma under 40 procent i vissa länder. Häromåret orsakade flytten av ett regionkontor i Afrika sådana administrativa utgifter att budgeten överskreds med 427 procent. Sidas senaste systemrevision av Rädda Barnen kommer fram till ett snitt på 17 procent, med en brasklapp: ”Emellertid bör det noteras att det inte finns någon generell definition av begreppet administrativa kostnader.”
Rädda Barnen har länge varit en viktig opinionsbildare. Håller den kritiska blicken nu på att grumlas och rösten att förstummas? På basplanet märks förvåning över att Rädda Barnen inte driver på i viktiga frågor om barns villkor i Sverige.
Man har verksamhet för dem som utsätts för övergrepp, men arbetar inte för att förhindra att de blir utsatta. I det vakuum som uppstått har Bris och nya grupper som arbetar mot hederskulturen fångat upp tidens akuta frågor.
Medlemmen Peter Nordlund motionerade i fjol om att Rädda Barnen ska engagera sig mot omskärelse av pojkar.
– Jag häpnar över hur man bara låter pojkarna drabbas och motiverar det med att annars kan man inte göra något för tjejerna. Rädda Barnen är undflyende, det är rent katastrofalt, säger Peter Nordlund.
En annan motionär i samma ärende fick redan 2003 det här svaret av styrelsen:
”Ett arbete i enlighet med motionärens förslag skulle högst sannolikt få negativa konsekvenser på flera nivåer ...: 1) Internationellt i våra programländer, där denna fråga på många håll betraktas som mycket märklig. 2) Nationellt i Sverige kan en sådan linje försvåra arbetet mot kvinnlig könsstympning ... 3) Lokalt i Sverige, där flera lokalföreningar arbetar i nära samarbete med etniska grupper där ett sådant ställningstagande skulle riskera att uppfattas som kränkande, och försvåra arbetet.”
Alltså håller man tyst. Konsekvensen blir att man tvärtom ger sitt stöd åt just dem som vill att barn ska behandlas efter skilda måttstockar.
Maria Hagberg, socialarbetare och initiativtagare till Nätverket mot hedersrelaterat våld:
– Jag är medlem i Rädda Barnen, men de vågar inte lyfta frågan kring heder. Vi ska acceptera olika religioner, men inte att de utövar förtryck.
Enligt henne har frivilligorganisationerna blivit alldeles för institutionaliserade.
– Där finns eldsjälar, men också de som bara är politiskt korrekta och går den vägen och får inflytande. Man blir anställd för att vara engagerad i stället för att ta anställning för att man är engagerad.
Det är en speciell tillvaro där ute, ibland som i en bubbla med hög luft mitt i tyngande fattigdom och konflikt. Biståndsvärlden har sitt eget cirkulationssystem, man rör sig mellan de olika organisationerna, driver projekt och minglar.
En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.
Hösten 2008 publicerade Sida en omfattande genomgång av Rädda Barnens arbete i utlandet, en så kallad systemrevision. Enligt den finns brister nästan över allt; från bokföring och redovisning till riskanalys till insikt om hur den svenska organisationen kommer att förändras av sin anpassning till Save the Children Alliance.
Man har helt enkelt ingen plan för hur det ska se ut om några år. Här finns dessutom passager som kan göra barnen mörkrädda om man läser högt: ”Valet av partnerorganisationer kan ifrågasättas. Vi finner det tämligen märkligt att svenska Rädda Barnen i Kenya ger ekonomiskt stöd åt polisen och vice-presidentens kontor.”
En central slutsats i systemrevisionen är att aktiviteter rapporteras, men att det saknas metoder för att mäta om de faktiskt påverkar och ger resultat.
– Under min tid hos Rädda Barnen i Mellanöstern förlorade jag mycket av min tro på bistånd, säger Elisabet Brunnberg Johnsson, som också har suttit i organisationens styrelse. Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag.
Enligt andra personer med mycket god insyn i Rädda Barnens verksamhet finns flera frågetecken kring hur de nästan 700 miljoner som årligen kommer in från bidragsgivarna förvaltas. När en inhyrd byggare i Darfur plötsligt försvinner med fordon, material och förskottsbetalning låtsas man i bokföringen som om det regnar och till och med som om den planerade skolan faktiskt har blivit byggd. Vid ett annat tillfälle förlorade organisationen tiotals miljoner kronor för att kanslianställda inte följt styrelsens beslut om hur kapitalet skulle förvaltas.
För Rädda Barnen handlar det nu om vad det fortfarande goda ryktet ska användas till. Problemet är inte pengarna utan människors inställning, sa redan Eglantyne Jebb, som grundade Save the Children i England 1919.
LARS ÅBERG kultur@gp.se
– Jag fick en chock. Man hade två kontor med jättemånga anställda. Man hade en massa Toyota landcruisers och laptops, alla hade mobiltelefoner hemma som de kunde göra som de ville med. Pengar betalades direkt ur ett kassaskåp. Det fanns sexuella trakasserier. Där fanns allt.
Brunnberg Johnsson hittade ett brev från en student, som hade kommit från Sverige och jobbat där en sommar och undrat varför man inte lade ner alltihop. Andra hade tio år tidigare påtalat korruptionen.
– Ingen hade vågat röra vid det här. Jag sa upp kontoren och flera av bilarna såldes. Jag har aldrig varit på ett så tyst personalmöte. Det blev mordhot, så klart. De hade inte varit med om något sådant, dessutom var det en kvinna som talade. Vi skaffade ett mindre kontor och försökte reda i det här oerhörda, där man också betalade ut pengar som hamnade hos fruar till män i parlamentet. Vi bara skrattade till slut. Det var så hemskt.
Här saknades all kontroll. En gång i tiden, för flera decennier sedan, hade Rädda Barnen byggt ett sjukhus, men nu var det svårare att säga om något positivt åstadkoms för pengarna. Bland pappren hittades även guldkantade avtal.
– Någon som hade haft hand om ekonomin, och som knappt kunde räkna, fick en miljon svenska kronor i avgångsvederlag. I Jemen, där man tjänar några hundra i månaden. Han var väldigt bekymrad över att han nu inte skulle kunna behålla sina barn på Yale-universitetet i USA. Det är en jätteskandal och så sitter man där själv och blir tystad och trakasserad.
Missförhållandena i Jemen bekräftas av Sten Arvidsson, chefsekonom för Rädda Barnens internationella program, som i en rapport beskrivit hur lättvindigt pengar hanterades och hur redovisningen missköttes: ”Sannolikt med avsikt att dölja höga administrativa kostnader, har kontorshyra, vissa lönekostnader m m bokförts på olika insatser, i motsats till instruktioner från kansliet.”
Tusentals svenskar skänker pengar till Rädda Barnen. De hoppas att det ska bidra till en bättre tillvaro för fattiga, utsatta barn. Frågan är alltid: hur mycket når fram? En annan lika aktuell fråga är: varför märks Rädda Barnen så lite i debatten om barns rättigheter i Sverige?
Avståndet mellan de 88 000 betalande medlemmarna och ledningen för organisationen, som deltar i en process för att jämka samman all utlandsverksamhet under en hatt, har blivit uppenbar. Det är lätt att grundvärderingar – och barn – försvinner någonstans på vägen; att den enskilde reduceras till någon som skakar bössa åt ett namnlöst kontor med ekonomiska kontrollanter som bor på andra sidan oceanen.
I grund och botten har svenska Rädda Barnen stor insamlingsgoodwill och 234 lokalföreningar på traditionellt folkrörelsemanér. Med det är en tunn tråd – allt tunnare, menar många gräsrötter – som får rörelsen att hänga ihop med internationella Rädda Barnen, Save the Children Alliance, som likt ett globaliserat storföretag håller på att centralisera sina beslut för att smälta samman de olika medlemsorganisationernas verksamheter ute på fältet. Omställningen är stor och snabb och den accelererar. Svenska Rädda Barnen kommer att stänga många av sina egna lokalkontor i Afrika, Asien och Latinamerika och de mest inflytelserika medlemmarna i Save the Children Alliance, USA och Storbritannien, tar ett fastare grepp om det dagliga arbetet. Mycket få Rädda Barnen-kontor kommer framöver att ha en svensk chef.
Här uppstår både trovärdighets- och säkerhetsproblem när svensk biståndspersonal hamnar under exempelvis amerikansk ledning i länder där USA uppfattas negativt. Den svenska organisationen har dessutom haft en starkare betoning än övriga länder av barns rättigheter, men den så kallade harmoniseringen genomförs i effektiviseringens namn och för att alla ska säga ungefär samma sak. I London i november hålls ett möte för att ytterligare stärka ”den gemensamma identiteten”.
Kort uttryckt är det okontroversiellt att bygga skolor åt fattiga barn. Det är däremot utmanande att ge sig på de strukturer som förtrycker barn.
Åtskilliga av motionerna till Rädda Barnens senaste riksmöte (2008) andades misstro mot ledningen. Generalsekreterarens lön ifrågasattes. Avståndet mellan styrelse och lokalföreningar kommenterades. ”Förr var vi med och och verkligen kände att vi hjälpte de mest utsatta barnen i världen. Vi var en fantastisk medlemsrörelse. Varför känns det inte på samma sätt längre?” skrev en medlem.
Andra motionärer undrade varför beställda forskarrapporter hade stoppats. Och hur mycket försvinner egentligen i administrativa kostnader?
Drygt 12 procent står det i Rädda Barnens årsredovisning. Personer med inblick i den internationella verksamheten menar att det inte går att komma under 40 procent i vissa länder. Häromåret orsakade flytten av ett regionkontor i Afrika sådana administrativa utgifter att budgeten överskreds med 427 procent. Sidas senaste systemrevision av Rädda Barnen kommer fram till ett snitt på 17 procent, med en brasklapp: ”Emellertid bör det noteras att det inte finns någon generell definition av begreppet administrativa kostnader.”
Rädda Barnen har länge varit en viktig opinionsbildare. Håller den kritiska blicken nu på att grumlas och rösten att förstummas? På basplanet märks förvåning över att Rädda Barnen inte driver på i viktiga frågor om barns villkor i Sverige.
Man har verksamhet för dem som utsätts för övergrepp, men arbetar inte för att förhindra att de blir utsatta. I det vakuum som uppstått har Bris och nya grupper som arbetar mot hederskulturen fångat upp tidens akuta frågor.
Medlemmen Peter Nordlund motionerade i fjol om att Rädda Barnen ska engagera sig mot omskärelse av pojkar.
– Jag häpnar över hur man bara låter pojkarna drabbas och motiverar det med att annars kan man inte göra något för tjejerna. Rädda Barnen är undflyende, det är rent katastrofalt, säger Peter Nordlund.
En annan motionär i samma ärende fick redan 2003 det här svaret av styrelsen:
”Ett arbete i enlighet med motionärens förslag skulle högst sannolikt få negativa konsekvenser på flera nivåer ...: 1) Internationellt i våra programländer, där denna fråga på många håll betraktas som mycket märklig. 2) Nationellt i Sverige kan en sådan linje försvåra arbetet mot kvinnlig könsstympning ... 3) Lokalt i Sverige, där flera lokalföreningar arbetar i nära samarbete med etniska grupper där ett sådant ställningstagande skulle riskera att uppfattas som kränkande, och försvåra arbetet.”
Alltså håller man tyst. Konsekvensen blir att man tvärtom ger sitt stöd åt just dem som vill att barn ska behandlas efter skilda måttstockar.
Maria Hagberg, socialarbetare och initiativtagare till Nätverket mot hedersrelaterat våld:
– Jag är medlem i Rädda Barnen, men de vågar inte lyfta frågan kring heder. Vi ska acceptera olika religioner, men inte att de utövar förtryck.
Enligt henne har frivilligorganisationerna blivit alldeles för institutionaliserade.
– Där finns eldsjälar, men också de som bara är politiskt korrekta och går den vägen och får inflytande. Man blir anställd för att vara engagerad i stället för att ta anställning för att man är engagerad.
Det är en speciell tillvaro där ute, ibland som i en bubbla med hög luft mitt i tyngande fattigdom och konflikt. Biståndsvärlden har sitt eget cirkulationssystem, man rör sig mellan de olika organisationerna, driver projekt och minglar.
En tidigare Rädda Barnen-medarbetare beskriver Palestinaarbetet som ett cocktailparty. Ett exempel på den extravaganta kulturen är att en anställd i Östafrika ansökte – dock utan framgång – om att få sin transport av hästar mellan Etiopien och Kenya betald av arbetsgivaren. Dyra skolavgifter, väldigt skiftande och inte transparenta, bekostas av Rädda Barnen. Cheferna på utlandskontoren har haft olika löner, några dubbelt så höga som andra.
Hösten 2008 publicerade Sida en omfattande genomgång av Rädda Barnens arbete i utlandet, en så kallad systemrevision. Enligt den finns brister nästan över allt; från bokföring och redovisning till riskanalys till insikt om hur den svenska organisationen kommer att förändras av sin anpassning till Save the Children Alliance.
Man har helt enkelt ingen plan för hur det ska se ut om några år. Här finns dessutom passager som kan göra barnen mörkrädda om man läser högt: ”Valet av partnerorganisationer kan ifrågasättas. Vi finner det tämligen märkligt att svenska Rädda Barnen i Kenya ger ekonomiskt stöd åt polisen och vice-presidentens kontor.”
En central slutsats i systemrevisionen är att aktiviteter rapporteras, men att det saknas metoder för att mäta om de faktiskt påverkar och ger resultat.
– Under min tid hos Rädda Barnen i Mellanöstern förlorade jag mycket av min tro på bistånd, säger Elisabet Brunnberg Johnsson, som också har suttit i organisationens styrelse. Jag ger inga pengar till Rädda Barnen längre. Om någon frågar mig avråder jag.
Enligt andra personer med mycket god insyn i Rädda Barnens verksamhet finns flera frågetecken kring hur de nästan 700 miljoner som årligen kommer in från bidragsgivarna förvaltas. När en inhyrd byggare i Darfur plötsligt försvinner med fordon, material och förskottsbetalning låtsas man i bokföringen som om det regnar och till och med som om den planerade skolan faktiskt har blivit byggd. Vid ett annat tillfälle förlorade organisationen tiotals miljoner kronor för att kanslianställda inte följt styrelsens beslut om hur kapitalet skulle förvaltas.
För Rädda Barnen handlar det nu om vad det fortfarande goda ryktet ska användas till. Problemet är inte pengarna utan människors inställning, sa redan Eglantyne Jebb, som grundade Save the Children i England 1919.
