måndag 30 november 2015


Monday, 15 September 2014

With Ice Growing at Both Poles, Global Warming Theories Implode

Written by 

In the Southern Hemisphere, sea-ice levels just smashed through the previous record highs across Antarctica, where there is now more ice than at any point since records began. In the Arctic, where global-warming theorists preferred to keep the public focused due to some decreases in ice levels over recent years, scientists said sea-ice melt in 2014 fell below the long-term mean. Global temperatures, meanwhile, have remained steady for some 18 years and counting, contrary to United Nations models predicting more warming as carbon dioxide levels increased.
Of course, all of that is great news for humanity — call off the carbon taxes and doomsday bunkers! However, as global-warming theories continue to implode on the world stage, the latest developments will pose a major challenge for the UN and its member governments. Later this month, climate “dignitaries” will be meeting in New York to forge an international agreement in the face of no global warming for nearly two decades, record ice levels, and growing public skepticism about the alleged “science” underpinning “climate change” alarmism.  
As The New American reported last month, virtually every falsifiable prediction made by climate theorists — both the global-cooling mongers of a few decades ago and the warming alarmists more recently — has proven to be spectacularly wrong. In many cases, the opposite of what they forecasted took place. But perhaps nowhere have the failed global-warming doom and gloom predictions been more pronounced than in the Antarctic, where sea-ice levels have continued smashing through previous records. For each of the last three years, ice cover has hit a new record high.
The most recent data show that the Antarctic is currently surrounded by more sea ice than at any other point since records began. In all, there are right now about 20 million square kilometers of frozen sea area surrounding the Antarctic continent. That is 170,000 square kilometers more than last year’s previous all-time record, and more than 1.2 million square kilometers above the 1981-to-2010 mean, according to researchers.
“This is an area covered by sea ice which we've never seen from space before,” meteorologist and sea ice scientist Jan Lieser with the Antarctic Climate and Ecosystems Cooperative Research Centre (CRC) told Australia’s ABC. “Thirty-five years ago the first satellites went up which were reliably telling us what area, two dimensional area, of sea ice was covered and we've never seen that before, that much area. That is roughly double the size of the Antarctic continent and about three times the size of Australia.”
Despite having predicted less ice — not more — as a result of alleged man-made global warming, some alarmists have comically tried to blame the record ice on “global warming.” Indeed, in a bizarre attempt to explain away the latest findings, Antarctic Climate and Ecosystems CRC boss Tony Worby tried to blame “the depletion of ozone” and the “warming atmosphere” for the phenomenal growth in sea ice — contradicting previous forecasts by warming alarmists, who warned that ice would decrease as temperatures rose along with CO2 concentrations in the atmosphere.
The biggest problem with Worby’s claim, however, is the fact that the undisputed global temperature record shows there has been no warming for about 18 years and counting — contradicting every “climate model” cited by the UN to justify planetary alarmism, carbon taxes, energy rationing, massive wealth transfers, and more. Dozens of excuses have been concocted for what alarmists refer to as the “pause” in warming, as many as 50 by some estimates. The Obama administration’s preferred explanation, for which there is no observable evidence, is often ridiculed by critics as the “Theory of the Ocean Ate My Global Warming.” 
However, scientists and experts not funded by governments to promote the alarmist narrative say the observable evidence simply shows the man-made CO2 theories and “climate models” pushed by the “climate” industry are incorrect. More than a few climate experts and scientists have even warned that a prolonged period of global cooling is approaching quickly. The consequences could potentially be devastating — especially if warming alarmists succeed in quashing energy and food production under the guise of stopping non-existent “warming.”         
Also in response to the fast-expanding ice, some die-hard alarmists and warming propagandists styling themselves “journalists” have recently been hyping a relatively tiny part of the Antarctic ice sheet that may — centuries or even millennia from now — go into the sea. Numerous independent scientists and experts quickly debunked the fear-mongering, however, pointing out that it was almost certainly due to natural causes and was nothing to worry about.
In an ironic incident that sparked laughter around the world, a team of “climate scientists” who set out to show how Antarctic ice was supposedly melting ended up getting their ship trapped in record-setting ice — in the summer! Millions of taxpayer dollars and massive quantities of fossil fuels and CO2 emissions were required to rescue the stranded and embarrassed warming alarmists after their misguided adventure.   
Another key tactic of the warmists to deflect attention from the expanding polar ice in the Southern Hemisphere has been to hype changes occurring in the Arctic instead. Unfortunately for the alarmists, however — critics often ridicule the movement as a “cult” for desperately clinging to its beliefs despite the evidence, not to mention the “Climategate” scandal — that will now be much harder to do with a straight face.
“After the very high melt rates of the 2007-2012 period, the trend reversed in 2013 and especially in 2014 when the melt fell below the long-term average,” explained German professor and environment expert Fritz Vahrenholt, adding that the heat content of the North Atlantic was also plummeting. “In other words: The 21st century climate catastrophe is not taking place.”
Decades ago, of course, Newsweek reported that Arctic ice was growing so quickly due to man-made “global cooling” that “scientists” were proposing to melt the polar ice cap using black soot. Fortunately, cooler heads prevailed. More recently, “climate” guru Al Gore had been regularly predicting that the entire polar ice cap would be gone by now. Instead, it is now far more extensive than when he made his now-discredited predictions.  
Of course, UN bureaucrats, many of whom depend on sustainable alarmism for their livelihood, still have their heads in the sand about the implosion of their theory. On a call with reporters last week, for example, UN “climate team director” Selwin Hart, who serves under Secretary-General Ban Ki-Moon, claimed an upcoming global-warming summit in New York “will be a major turning point in the way the world is approaching climate change.” He may be right, though probably not in the way he intended. The conference, which will be skipped by key world leaders, is meant to put climate alarmism “back on top of the international agenda,” Hart added.
In the United States, meanwhile, as the evidence continues to contradict the alarmist predictions, polls consistently show that a solid majority of Americans reject the UN’s man-made global-warming theories. Like the UN, however, Obama continues to act as if the discredited theories were gospel, promising to save humanity from their carbon sins by lawlessly bypassing the U.S. Senate and the Constitution to foist a planetary “climate” regime on the American people. Lawmakers have vowed to prevent any such schemes, but it remains unclear how far the White House is willing to push the issue. After failing even with a Democrat-controlled Congress, the EPA is already working to impose Obama’s anti-CO2 schemes on America by executive decree.
With the evidence discrediting UN global-warming theories literally piling up on both ends of the Earth and everywhere in between, alarmists face an increasingly Herculean task in their bid to shackle humanity to a “climate” regime at next year’s UN summit in Paris. However, to protect the public — and especially the poor — from the devastation such a planetary scheme would entail, Americans must continue to expose the baseless alarmism underpinning what countless scientists now refer to as the “climate scam.”
 Photo of typical Antarctic landscape
Alex Newman is a correspondent for The New American, covering economics, education, politics, and more. He can be reached at anewman@thenewamerican.com. Follow him on Twitter @ALEXNEWMAN_JOU.
Related articles:
Embarrassing Predictions Haunt the Global-Warming Industry
Obama Plotting to Bypass Congress on UN Climate Regime
Media Ridiculed for Hyping “Antarctic Collapse” Amid Record Ice
Global Warming Alarmists Stuck In Antarctic Sea Ice
Record Antarctic Sea Ice Chills Climate-change Projections
Desperate Dash of Global Warming
UN Carbon Regime Would Devastate Humanity
Climate Alarmists Push Chinese Communism, Population Control
In Historic Blow to Climate Hysteria, Australia Kills Carbon Tax
Carbon Scam by UN and World Bank Behind “Genocidal” Land Grabs
Desperate Dash of Global Warming
Please review our Comment Policy before posting a comment

måndag 2 november 2015


Lyssna inte till vänstertokstollarna

Socialismens ogenomtänkta generositet med andras medel hotar våra rättigheter.
Ledare ,
Aktivisterna använder VERSALER, men politikerna behöver hålla huvudet kallt nu.
Aktivisterna använder VERSALER, men politikerna behöver hålla huvudet kallt nu.
Det handlar om knappt 200 personer, men EU-migranternas läger vid Sorgenfri i Malmö har onekligen rört upp känslor hos hundratusentals. Hela Sverige håller andan.
Att ett antal romer för drygt ett år sedan bosatte sig på en privatägd ödetomt – mot markägarens vilja – väcker en viktig debatt om den fria rörligheten, äganderätten och samhällets kontra individens ansvar för att ordna mat och husrum.
Lägret i Malmö, som sedan ett beslut i miljönämnden förra veckan ska rivas, är problematiskt i sig, men den synliggör ett större problem: nämligen svensk tokvänster.
När Lisa Pelling från det röda magasinet Dagens Arena i söndagens Godmorgon världen (P1 1/11) hävdade att det inte är okej att vräka människor utan att erbjuda annat boende är det ett oerhört farligt steg i socialistisk riktning. Vad skulle konsekvenserna bli? Jo, att vem som helst kan komma till ett land, ockupera ett stycke mark, och därmed få rätt till boende. Bara för att man kränker andras rätt till sin egendom ska man alltså tilldelas rättigheter? Det blir genomtokigt.
Johanna Nilsson från nätverket för romers rättigheter i Malmö ligger bakom en stödaktion för lägret. Hon menar att de protesterar mot att kommunen vräker människor utan att anvisa dem till ”en värdig plats” (P1 morgon 2/11). Men sedan när har en medborgare från ett annat land rätt att komma till Sverige, ockupera mark och sedan kräva ”en värdig plats” att bo på? Det är vansinne.
Också föreningen ”Allt åt alla Malmö” har engagerat sig och på dess Facebooksida kan man läsa att ”Rätten till bostad ska vara villkorslös”. Det är inte utan att man undrar om detta är ironi? Kanske en sida skapad för att överdriva orimligheten i socialism? Den som betalat en miljon eller två för sin bostad kan i varje fall inte undvika att känna sig blåst.
Eric Rosén på Politism menar inte bara att människor kan ställa krav på dugliga bostäder utan även på ”rimliga livsvillkor” (2/11). Men sådana flumvänsteruttalanden känns som en glättig fasad. Det låter tjusigt, men betyder absolut ingenting.
Carina Nilsson (S), kommunalråd med ansvar för sociala frågor i Malmö och den som ska hantera frågorna i verkligheten, säger det självklara: ”Det finns en fri rörlighet. Man har rätt att resa och uppehålla sig i tre månader för att söka jobb, men man har inte självklart rätt att ställa krav att det land man reser till ska ordna boplats” (P1 morgon 1/11).
Det kan låta hårt men det är verkligen inte självklart att kunna komma till ett annat land och begära att invånarna där ska betala ens mat och husrum.
”Lägret betyder allt för oss. Det är vårt hem”, sa en av de boende till TT (27/10). Ja, man kan tycka synd om de som nu vräks, men ingen kan slå sig ner i andras trädgård och begära att få stanna. Ingen kan dra in resväskorna i en främmandes lägenhet och protestera vilt om man blir ombedd att lämna. Privat äganderätt måste respekteras. Allt annat är farligt för tryggheten; det sätter tilliten i samhället ur spel.
Martin Valfridsson, regeringens samordnare för utsatta EU-medborgare, sa i Ekots lördagsintervju (31/10) att Sverige måste ha nolltolerans mot tiggare som slår läger på privat eller offentlig mark. Helt rätt.
Tyvärr har Malmö kommun låtit detta pågå under alltför lång tid. Sannolikt fanns en rädsla för att framstå som elak, och dagarna gick. Sophögarna växte.
Att riva lägret för att det inte är ett ”acceptabelt boende i dag i Sverige” som Carina Svensson (S), ordförande i miljönämnden, menar, duger inte som argument. Lägret ska inte rivas för att det inte är hemtrevligt. Folk får väl bo hur skräpigt de vill – om det inte skadar andra. Skälet till rivningen är ett annat, och det bör politikerna våga stå upp för.
Men vänstern har länge tillåtits styra agendan, med sitt högljudda tal om rättigheter, med sin märkliga syn på godhet och sitt skuldbeläggande. På nätverket för romers rättigheters hemsida står det att ”solidaritetsaktivister har satt ned foten mot myndigheternas övergrepp”. De talar om att ”rasismen inte längre har plats i vårt samhälle”. Men stopp och belägg! Det handlar självklart varken om övergrepp eller rasism, utan om rent beskyddande av människors rätt till sin egendom.
För många tycks det hela vara en slags mysigt jippo. ”Det har sjungits, dansats, spelats saxofoner, dragspel och gitarrer, ropats slagord och hållits tal!” ”I det stora hela har det varit en vacker dag i solidaritetens tecken” står det på aktivisternas sida. Gulligt. Man kan inte låta bli att undra hur många av de dansande kämparna som tar emot romer i sitt eget hem och startat företag som anställer?
Nej, i stället meddelade de protesterande att de tacksamt mottar ”kaffe, te, mackor och stärkande tilltugg till nattvakande kämpar”. Alltså inte till romerna – utan till de aktivister som kämpar för att andra människor ska betala för romernas uppehälle. Hmm.
Om rätten till fri rörlighet ska tolkas som att vem som helst kan flytta till ett annat Schengenland och ha rätt till bostad och rättigheter av alla slag, då är den fria rörligheten snart ett minne blott. Det kommer inte att gå att upprätthålla ordning. Det kommer att reta upp. Det kommer att störa Sverige i grunden. Rättigheter måste kombineras med skyldigheter.
Lagen måste vara lika för alla. De som ingår i välfärdsstaten måste vara rättmätiga ägare till den. Margaret Thatcher sa en gång att: ”Problemet med socialism är att andras pengar snart tar slut.” Hon var en klok kvinna.
På ena sidan står rasister och skriker, på andra står vänstern och spelar saxofon. Ingen sida bör få styra hur politikerna agerar nu. Att avhysa människor som ockuperat mark är en rimlig ståndpunkt.

På måndagen leder jag ett samtal om tiggeri med bland andra Merete Tillman, förvaltningschef Arbete- och Välfärdsförvaltningen i Kristianstad, Radovan Javurek (FP), nämndsordförande Arbete- och Välfärdsnämnden och Fredrik Malm, riksdagsledamot för Folkpartiet. Här i Kristianstad är det civilsamhället som engagerat sig i EU-migranternas situation och kommunen har skjutit till några tusenlappar. Mer än så är man inte skyldig att göra.

Länk till film på Youtube

Läs även: Kämpa för äganderätten

söndag 13 september 2015

Statistiken påvisar mångkultisternas lögnpropagandan om nyttan med invandring.


Invandrare har lägre utbildning, har lägre inkomster och skattekraft och lägre sysselsättningsgrad (Källa: Tino Sanandaji).


2 Votes

av Jan Ivarson, 2015-09-13.

Svenska folket fick under många år höra politiker förklara behovet av invandring, för att ersätta åldrande befolkning. Invandrare utgjorde nyttig resurs som behövdes, för att säkra pensioner och välfärd. Invandrare tillförde landet behövlig arbetskraft.
Många påstods vara högutbildade och en del var nyttiga entreprenörer.
Blev det så?
Nej! Statistik visar att invandrare har lägre utbildning än svenskar, har lägre inkomster och skattekraft och lägre sysselsättningsgrad (Källa: Tino Sanandaji).
För knappt ett år sedan kunde vi höra en förändring i den politiska retoriken. Jo, invandring kostar samhället initialt men blir lönsam ”på sikt”. Med en gräsrots perspektiv, är frågan i vilken generation det möjligen inträffar.
Vi har eftersatta behov på flera områden. Försvaret är i hög grad avvecklat. Det som är kvar är till stor del inriktat på att värna andra länder.
Äldrevården saknar personal för övervakning nattetid och för att hjälpa de gamla till en stund utomhus i frisk luft. Resurserna har gått till personal för att dygnet om se till ensamkommande barn, som klarat av att resa till Sverige från andra världsdelar. Migrationsverket sysselsätter tusentals personer. Anslag till migrationen räknas i miljarder kronor.
Media har ägnat spaltmeter åt flyktingbarnet som drunknade. Betydligt mindre skrivs om svenskar som dör i svåra sjukdomar genom för långa väntetider.
Invandringen har hittills inte bidragit med så många läkare och sköterskor att de svarat upp mot befolkningsökningens behov och nya sjukdomar. Tvärtom har vården fått begränsningar av ekonomiska skäl, samtidigt som behoven ökar.
I dagarna ryktas det, att finansminister Magdalena Andersson (S) överväger att Sverige behöver låna till sin vidlyftiga migrationspolitik. Det betyder, att ”på sikt” innebär, att våra barn och barnbarn kommer att få vara med och bekosta regeringens satsning på att Sverige skall vara en humanitär stormakt. Humaniteten avser tydligen inte den egna befolkningen.
Jan Ivarson

lördag 29 augusti 2015

Om detta må ni berätta


Somalier dömd för våldtäkt där flickan efteråt tog sitt liv i Uppsala

Den idag 20-årige Abdirahaman Yusuf dömdes på fredagen till fem månaders sluten ungdomsvård för våldtäkten mot en 15-årig flicka i Uppsala den 5 juni 2008. 21-årige Granit Rashica dömdes 2011 till sex månaders sluten ungdomsvård för samma våldtäkt. Den 22 juni 2010 tar 15-åriga Jennifer sitt liv.
15-åriga Jennifer våldtogs av minst två män i ett skogsparti vid von Bahrska häcken i Lötenområdet den 22 juni 2008. En dna-analys som utförts vid Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) har visat att 20-årige Abdirahaman Yusufs dna stämmer med dna-spår som säkrades efter övergreppet på flickan, något som tingsrätten tar fasta på i domslutet.
Straffvärdet för gärningen uppgår enligt rätten till tre års fängelse, men med hänsyn till förövarens unga ålder vid tiden för våldtäkten låter domstolen påföljden alltså stanna vid ungdomsvård. Abdirahaman Yusuf har i polisförhör nekat till att ha deltagit i våldtäkten på flickan, men medgett att han befunnit sig i området den aktuella natten.
Ett dna-prov togs på Abdirahaman Yusuf redan sommaren 2011, men eftersom ärendet hade slutredovisats från SKL en månad tidigare gjordes ingen sökning mot det aktuella fallet. En kommunikationsmiss mellan SKL och Uppsalapolisen gjorde sedan att förhållandet inte upptäcktes. Först när Abdirahaman Yusuf i början av året blev misstänkt i ett annat ärende, och en ny dna-analys genomfördes, upptäcktes kopplingen till våldtäkten 2008.
15-åriga Jennifer begick självmord två år efter övergreppet och tingsrätten konstaterade i domen att våldtäkten bidragit till ”vissa psykiska problem” för offret. Fallet blev väl omskrivet i olika medier (Se bild nedan) när den idag 21-årige Granit Rashica greps våren 2011, sedan dna-analys bundit honom till övergreppet.
Uppsala tingsrätt dömer:
  • Abdirahaman Abdullahi Yusuf 1992-09-04 Granitvägen 8 i Uppsala, medborgare i Sverige till sluten ungdomsvård 5 månader för våldtäkt.
  • Mål nr B 2051-13
Den tidigare dömde är:
  • Granit Nito Rashica 1992-04-05 Skyddade uppgifter (Tidigare, Lotta Svärds gata 7 i Uppsala) medborgare i Sverige till sluten ungdomsvård 6 månader för våldtäkt.

Print Friendly

Publicerad: 19 maj, 2013 kl 19:13 under kategorin Sexualbrott.
Kommentera gärna artikeln, men iakttag då vanlig nätetikett. Håll en trevlig ton och en hyfsad nivå på argumenten. Håll er till ämnet i artikeln. Exponerat ansvarar ej för innehållet nedan då vi inte förhandsmodererar kommentarerna innan de publiceras. Ni är själva helt ansvariga för vad ni skriver.

fredag 21 augusti 2015

Svenska Ulla berättar: Så var det att bo i Saudiarabien.

Ulla i abaya och huvudsjal. ©Samtiden

Svenska Ulla berättar: Så var det att bo i Saudiarabien

I sammanlagt åtta år bodde Ulla, 69, i Saudiarabien. Tillsammans med sin man, som då jobbade för ett svenskt företag i Riyadh, upplevde hon landets normer, lagar och attityder på nära håll under 1990-talet. Här berättar hon för Samtiden om sina intryck.
– Innan vi flyttade dit hade jag inte mycket kunskap om samhället och kulturen. Mycket på grund av att det inte gick att få information om landet, det här var ju före internet slog igenom. Jag visste så klart att det var ett muslimskt land, men jag var inte medveten om religionens omfattning och kraft.
Ulla, som i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv varit kommunalanställd, begärde tjänstledigt när hennes man fick ett attraktivt jobbuppdrag i Riyadh. De sålde villan i den sörmländska orten och flyttade till den arabiska halvön.
Det första intrycket blev lite av en chock.
– Jag blev snabbt och starkt varse hur strikt religionen och reglerna är i Saudiarabien. Jag minns att en av de första sakerna jag reagerade på var att vi inte fick ta med oss damtidningar in i landet. Vi fick också veta att det var förbjudet att medföra eller bära kristna symboler som biblar och halsband med kors. Det kontrollerades redan på flygplatsen.
Insikten krävde anpassning och Ulla berättar att hon först kände sig helt ställd:
– Jag var helt enkelt oförberedd på att det var så hårt och tyckte att en del saker tedde sig märkliga, nästan barnsliga.
– Det var däremot ingen tvekan om att det gällde att anpassa sig. Jag tänkte: ”Oj, här vågar man inte kritisera, här gäller det att göra som de säger”. Så jag respekterade kläd- och beteendereglerna som jag ålades, för så jag vill ju att andra ska göra i mitt land.
Ulla och maken bodde tillsammans med andra svenskar på en compound, ett inhägnat bostadsområde, i centrala Riyadh. Där behövde hon och de andra kvinnorna inte täcka sig och i mångt och mycket påminde vardagslivet om det hemma i Sverige.
– Men det fanns andra compound-anläggningar där muslimer och icke-muslimer bodde tillsammans, och där var swimmingpooler med mera separerade efter kön.
Utanför compounden var Ulla alltid klädd i abaya, ett svart, traditionellt klädesplagg som bärs av kvinnor på den arabiska halvön. Abayan täcker hela kroppen utom ansiktet, därför kompletterar arabiska kvinnor den med en niqab som täcker ansiktet.
– Men vi västlänningar använde oftast bara en sjal över håret, säger Ulla.
Vad hände om du inte följde klädkoderna?
– Till exempel om slöjan inte täckte tillräckligt kunde det hända att en muttawa (Shariapolis) skrek ”Cover your hair woman” eller slog hårt på till exempel ett räcke eller en vägg. Muttaworna kändes ofta hotfulla.
– Egentligen fick de inte tilltala en kvinna om inte en polis var med. En vanlig traditionell polis kunde däremot tilltala en kvinna.
Hur reagerade övriga, till exempel i stadens många shoppinggallerior, om du inte täckte håret?
– Någon gång hände det väl att jag lät sjalen vila på axlarna. Saudierna ignorerade det, det var som att det inte såg oss kvinnor, speciellt inte västerländska kvinnor. Men muttaworna skrek efter oss.
Annat påtagligt i det offentliga rummet var könsseparationen, berättar Ulla.
– Mest nedvärderande var att jag inte fick gå överallt. Kvinnor var inte tillåtna i vissa affärer och det kunde vara skyltat ”Women are not allowed”. Då fick man handla genom ett hål i väggen eller ute på gatan.
– Det fanns heller inga kvinnliga biträden i butikerna. Däremot fanns det speciella banker för kvinnor, där det bara jobbade kvinnor.
Var det tillåtet att röra sig fritt mellan compounden och staden?
– Ja, det gick bra. Men eftersom kvinnor inte fick köra bil och det var för långt att gå till olika platser – Riyadh är till ytan en väldigt stor stad – åkte man antingen taxi eller så hade man möjlighet, som en service tillgänglig på compounden, att bli skjutsad av en chaufför. Ibland bad jag chauffören gå med så att jag skulle känna mig tryggare. Några gånger råkade jag ut för att bli kallad för ”din vita hora”. Det kunde hända till exempel i en butik och det var saudiska kvinnor som väste åt en. De såg ned på en. De tyckte att vi inte hade där att göra.
Var kvinnor tillåtna att vistas på restaurang?
– Bara om det fanns en familjeavdelning, vilket inte alla restauranger hade. I familjeavdelningen fick kvinnan i sådana fall sitta med sin man. De stora internationella hotellen däremot kunde vi västerländska kvinnor besöka civilklädda.
Ulla berättar att det fanns en svart marknad för alkohol – en dyr sådan.
– Det handlade om konjak, whiskey etcetera. Men det krävdes kontakter för att kunna köpa.
På restauranger och barer serverades det absolut ingen alkohol.
– Det intressanta var däremot att när vi flög ut ur landet hände det ofta att vi såg civilklädda saudier som drack alkohol redan innan planet lyfte. Ryktesvis hörde vi också att det i vissa saudiska hem fanns alkohol.
Ulla berättar hur bröllop firas i Saudiarabien. Hon har själv inte deltagit i ett sådant, men hennes man, som hade saudiska kollegor, blev bjuden till flera.
– Det kunde vara flera hundra personer på ett bröllop, kvinnor och män alltid uppdelade i olika rum. Min man berättade att festligheterna pågick i flera timmar. Det var långa sittningar och mycket mat som serverades, stora fat med lammkött och så vidare.
Ulla beskriver hur de flesta saudier i Riyadh hade tjänstefolk i hemmet.
– Ofta från Filipinerna, Indien och Indonesien. Det var personer som jobbade i landet periodvis.
Hon uppfattade tydligt att saudierna såg på sig själva som herrefolk.
– De utstrålade alltid att de var högst upp skalan. Sen kom ingenting, ingenting och ingenting. Sen kom västerländska arbetare. Ännu lägre ner på skalan kom gästarbetarna från Asien och sen kom grisarna.
– Jag tyckte att araberna hade en skev människosyn. Vi var, enligt dem, inte värda någonting. Trots att de var beroende av oss och vår kunskap, säger Ulla.
Hon berättar om en hemlig kristen församling som drevs av filipinerna i Riyadh.
– Den var så klart förbjuden och när den blev avslöjad avrättades den kristna prästen. Han blev halshuggen.
Under sina åtta år i landet hade Ulla kontakt med saudiska kvinnor vid olika tillfällen.
– När man träffade dem i slutna kvinnorum var de ofta utmanande klädda i urringat och tajta, korta kjolar. Så fick ju en saudisk kvinna aldrig visa sig på stan, då hade hon blivit stenad. Att få klä sig precis tvärsom normen verkade vara ett uppdämt behov.
Då, på 1990-talet när Ulla och maken bodde i landet, hade de flesta saudiska hem parabolantenner – vilket innebär att de kunde se västerländsk tv.
– Så det är klart att de var påverkade av västerländsk kultur.
Hon berättar om ett annat tillfälle då hon och en väninna spelade golf på ett internationellt hotell.
– I loungen blev vi uppsökta av tre saudiska yrkesarbetande kvinnor, de var väldigt nyfikna på oss. Vi var klädda i golfkläder, de i sina heltäckande plagg.
– Vi började prata och då berättade en av kvinnorna att hon hade en dröm – hon ville så gärna åka till Italien. Hon ville också bjuda oss till sitt hem, men hon gjorde klart för oss att vi absolut inte skulle få träffa hennes man och att vi skulle få sitta i ett speciellt rum bara för kvinnor.
Besöket blev inte av men mötet på hotellet gav insikter.
– För det första att många i landet, ofta de med högre utbildning, var nyfikna på oss och vårt västerländska leverne. Den andra insikten var att en så naturlig sak för oss, som att åka till Italien, var så ouppnåeligt för dem.
En annan gång blev Ulla intervjuad av Radio Riyadh. Intervjun gjordes av en saudisk kvinnlig journalist.
– När vi satt i studion hade inte journalisten sin niqab (ogenomskinlig slöja som bärs framför ansiktet) på sig för då hade hon inte kunnat prata med mig, medan jag var klädd abaya och huvudsjal. Vi satt med ryggen mot studioteknikerna så att de inte kunde se oss.
– Journalisten ville veta hur jag hade upplevt det att komma till Saudiarabien och så fick jag berätta om mitt eget land. Före intervjun hade jag fått direktiv om att inte uttala mig kritiskt om Saudiarabien.
Hur löste du det?
– Jag försökte vara så diplomatisk jag bara kunde och sa att det var annorlunda i jämförelse med mitt eget land. Jag höll mig väldigt neutral, något annat skulle jag inte ha vågat.
– Det kändes inget vidare att behöva säga tillrättalagda saker, men jag tyckte det var spännande att få vara med i radio och jag tycket bra om journalisten.
Beskriv dina känslor inför normerna, kulturen och värderingarna.
– Varje dag ställdes man inför situationer som var så ovana. Många saker var helt enkelt svåra att acceptera. Jag som svensk, vit kvinna från Europa, hade ju inte ett värde överhuvudtaget i samhället. Det förvånande och upprörde hela tiden. Det var väldigt ofritt.
För jobbets räkning bodde Ulla och hennes man också ett år i Medina, en stad där de religiösa reglerna är ännu mer strikta än Riyadh.
– Där fick vi inte ens åka in till själva centrum eftersom icke-muslimer – inte ens män – är tillåtna.
Enligt islams föreskrifter sker fem bönestunder per dag. Böneutropen görs av en utvald man, muezzin. Normalt sker böneutropen från en minaret, idag oftast med hjälp av en högtalaranläggning.
– Det första utropet skedde runt 05 på morgonen och hördes så klart överallt. I varje stad finns moskéer var 300:a meter, så det går inte att undgå dem.
– Till slut tänkte man inte på böneutropen, man bara konstaterade att: ”Jaha, nu stänger alla affärer i cirka en halvtimme”. Araberna gick till moskén och det blev folktomt.
Ulla beskriver hur det såg ut i centrala Riyadh.
– Majoriteten av de man såg var så klart män. Saudierna var (är) klädda i vita särkar. Alla butiker ägdes av den inhemska befolkningen. Många manliga gästarbetare kom från Indien, de jobbade ofta som städare eller chaufförer. När vi var där (90-talet) jobbade ofta irländare, britter och australier som läkare och sjuksköterskor. De tjänade oerhört bra i Saudiarabien.
Hon berättar vidare:
– Man hörde aldrig musik och det kändes som ett andefattigt samhälle, det saknades på många sätt kultur. I Riyadh fanns däremot ett fantastiskt operahus som var pampigt och påkostat. Men om det gavs några föreställningar fick jag aldrig klart för mig, det var i alla fall inget man hörde talas om.
Ulla beskriver en annan plats där det däremot var full aktivitet: Deera, eller i folkmun Chop chop square, torget där det än idag utfärdas bestraffningar enligt sharialagarna.
– Det var vanligt att de dömda straffades med att få en hand avhuggen. Nästan varje vecka var det också någon som blev halshuggen eller stenad. Dessa avrättningar skedde i Riyadh på fredagar. Min man blev av sina saudiska arbetskamrater övertalad att gå dit en fredag. Hopen knuffade honom längst fram, så när huvudet höggs av skvätte det blod på min man. Förmodligen tyckte araberna att det var bra att han som västerlänning skulle få uppleva detta på riktigt nära håll, de ville att han skulle bli chockad.
Ulla beskriver hur hon kände inför de kulturyttringar och lagar hon själv var tvungen att anpassa sig efter.
– Det var en krock inombords och många gånger tufft att anpassa sig efter ojämlika värderingar som vi i Sverige lämnat för tusen år sedan. Men självklart – när de är på sin plats på jorden måste de få ha sin tro, sin ideologi och sitt sätt att interagera.
Hade du några saudiska vänner?
– Ja, jag hade en saudisk väninna. Hon är psykolog, utbildad i USA och gift med en saudisk pilot. Hon berättade för mig att när hon skulle gifta sig hade hon bestämt sig för att ta reda på vem som blivit utvald, vem hon var tänkt att gifta sig med. Så hon hade fått ett löfte av sin pappa att hon skulle få kolla på sin tilltänkta man genom att stå bakom ett draperi. När hon stod där och kikade på honom i smyg, tänkte hon: ”Ja, honom kan jag gifta mig med, han är ju jättesnygg!” Hennes föräldrar skulle inte ha tvingat henne att gifta sig med honom om hon inte hade tyckt om honom, ett väldigt ovanlig agerande i islamsk kultur.
– Det är ju nämligen föräldrarna som bestämmer vem dottern ska gifta sig med. Brudgummen kan ju också redan vara gift, de har ju månggifte.
Ulla berättar ett annat minne, en historia som också berörde henne.
– För jobbets räkning hade min man kontakt med en saudisk man som hjälpte till med administration som gällde vårt arbetstillstånd och boende. Vid ett tillfälle bjöd vi honom på te hemma hos oss.
– Då berättade han att han var gift och hade fyra barn. Men han ville skaffa sig en ny fru. Nu ville han ha en fru som ”han kunde prata med”. Han menade att en jurist eller lärare skulle passa honom. Vi satt bara och nickade och kunde inte komma på något annat att säga än: Jaha, vad trevligt”.
Åren i Saudiarabien gav henne en klar bild och uppfattning.
– Våra kulturer, den västerländska och den islamska, går inte att förena. Vi är för långt ifrån varandra, religiöst, ideologiskt och kulturellt.
Ulla berättar om frustrationen när släkt och vänner på hemmaplan inte trodde på hennes beskrivningar av landet hon vistades i.
– Folk kunde skratta åt det jag berättade, de ville helt enkelt inte tro på mig. Och det var – och är fortfarande – ett problem. Jag menar att många inte begriper hur olika vi och våra liv är.
Tror du att det någonsin går att förena i harmoni?
– Nej. För att vi ska kunna mötas är det vi i väst som måste förändra oss. De (troende muslimerna) kommer inte att förändra sig eller vara vidsynta. Vi är kort och gott århundranden från varandra, säger Ulla.